En helt vanlig surgubbe!

På julaftonsmorgon vaknade min äldsta dotter med något annat än den glittrande blick och energifulla aura som hon brukar ha när det vankas julgodis, tomte och paket. Hon var dämpad och vi kände på hennes panna som var varm! Influensan var på besök och den hade inga planer på att lämna trots hela familjens frustration över att det vi planerat för mellandagarna och nyårsafton nu krossades.

Ibland går det inte som man vill och det kan då ta ett tag innan man accepterar läget. Man behöver få tid att sura lite! I jobbet når jag ofta acceptans snabbt vid både stora och små förändringar vilket kan frustrera mina kollegor eftersom jag börjar komma med lösningar redan innan kollegan hunnit berättat färdigt vad som har hänt. Om situationen kräver en snabb lösning kan detta vara positivt. Men många gånger ser situationen annorlunda ut, uppgiften kanske mår bra av mer fakta eller djupare analys. Det märkliga är att jag hemma inte alls levererar samma förändringsbenägenhet och positiva ton till nya planer. Där kan jag ofta vara surgubben som stretar emot med allt han har. 

Skapa utrymme för surandet

Jag tänker på hur vi ofta pratar om surandet som något negativt. På vår arbetsplats ska det minsann vara energi, engagemang och ett lösningsorienterat förhållningssätt. Inget dåligt i detta såklart men önskar vi skapa en riktigt förändringsbenägen miljö måste vi bereda plats även för surandet, det ingår liksom i paketet. Och inte bara för att det är en naturlig mänsklig reaktion utan för att surandet faktiskt även kan vara en signal om att något i den tänkta förändringen måste analyseras lite till. Här kan vi som ledare kliva fram för att främja en kultur där det är okej att sura lite. Ett öppet klimat där man kan uttrycka sin frustration utan att man blir markerad som en motvalls gnällgubbe.

”Här kan vi som ledare kliva fram för att främja en kultur där det är okej att sura lite.”

Jag har personligen mycket att lära här, framförallt vid situationer när andra får höra något som jag har haft mycket längre tid på mig att bearbeta eller kanske varit med om flera gånger tidigare. Då kan jag i min iver att bli klar glömma bort att det ibland behövs lite tid mellan ny information och beslut. Då behöver jag påminna mig om hur jag själv kan vara en motvalls surgubbe hemma och hur min fru då leder mig väl genom att tydligt förklara hur det ligger till, ge mig någon timme att sura och sen fånga det igen tillsammans, ofta med slutsatsen att det där nog inte var så dumt ändå…

Några tips

Man ser direkt när någon förvandlats till en surgubbe. Låt personen få lite tid att smälta vad hen hört och fånga sedan känslorna i ett enskilt möte och med ett coachande förhållningssätt. Många gånger kan vi då vända det till något positivt!