Vem är jag – bortom det jag gör?

– Hej.
– Hej, vad heter du?
– Jag heter Maria.
– Vad jobbar du med?
– Ehh… jag vet inte riktigt, jag har lite olika jobb. Jag håller ledarskapsutbildningar och hjälper företag med organisationsutveckling. Ja, och så är jag lite skolkurator också. Och så jobbar jag extra på ett barn- och familjeboende.
– Hur många jobb har du egentligen?
– Ehh… jag vet inte riktigt. Jag brukar tänka att det är sammanhang snarare än jobb.

Det här samtalet utspelade sig på ett glöggmingel i december. När jag svarade kände jag mig precis som Doris i Hitta Nemo. En förvirrad palettkirurgfisk med närminnesförlust som aldrig kan ge ett tydligt svar på den enklaste frågan: Vad jobbar du med? Den här frågan, så självklar i svenskt kallprat, fick mig att känna mig som en katt bland hermeliner.

Mitt arbetsliv har i över tio år varit både diffust och normlöst – men också alldeles, alldeles underbart. Jag rör mig mellan flera olika sammanhang. Ena dagen pratar jag kärnvärden och varumärkesbyggande med näringslivet. Nästa dag utbildar jag unga ledare i förändringsledning, och den tredje är jag skolkurator på en högstadieskola.

För många låter det spretigt, kanske till och med flyktigt. Därför duckar jag ofta för frågan: Vad jobbar du med? Hade någon istället frågat mig: Vem är du? – då hade det varit enklare. Jag är en levnadsglad glädjespridare med många tokiga idéer. Mina värderingar grundar sig i värme, respekt, äkthet och glädje.

Precis som Doris ger jag aldrig upp. Familj och vänner är det viktigaste jag har. Men den bilden av mig själv speglas inte alltid i hur jag beskriver mitt jobb. Så varför ställer vi alltid dessa ytliga frågor? Frågor som är knutna till prestation, snarare än till vem vi är på riktigt? Och hur påverkar det hur vi ser på oss själva?

Vad händer när du är din prestation?

I dokumentären Kampen mot stressen (SVT) framgår att stress är den vanligaste orsaken till sjukskrivning i Sverige. Sofia Viotti skriver i sin bok Självmedkänsla på jobbet att prestationskrav och ständig uppkoppling påverkar oss mer än vi tror. Samtidigt har förmågan att leda sig själv aldrig varit viktigare.

För mig är mitt ostrukturerade jobbliv befriande och meningsfullt, men jag inser att det skulle kunna vara stressande för någon annan. Och jag tänker att det är här vi behöver bli bättre – inte bara på att acceptera våra egna behov, utan också andras. Tänk om vi i stället för att fråga: Vad jobbar du med? oftare kunde fråga: Vem är du? Eller ännu bättre: Vem vill du vara?

Det är frågor som utmanar oss att tänka bortom det vi gör och istället fundera på vilka vi är. Vågar vi ställa dem, kanske vi också vågar möta oss själva.

När ytan skalas bort

Vem är jag när jag inte längre är konsult inom organisationsutveckling? När jag inte är spinninginstruktör? Vem är jag utan mitt (o)trendiga hus? Står jag stadigt utan de prestationer och attribut som ger mig status?

Mitt svar är enkelt: Jag försöker. Jag försöker leva efter mitt motto: det jag gör ska ge mer än det tar. På så vis har jag energi kvar att reflektera över vem jag vill vara och hur jag bäst når dit.

När min dotter var liten brukade jag rita en ”hemlig kompis” för att påminna både henne och mig om vad som verkligen betyder något. Kompisen var en blandning av Quasimodo och Bamse – med stora armar för varma kramar, ett hjärta som räckte till både sig själv och andra, stora öron för att lyssna och en mun som sa snälla saker. Dessutom hade den stora fötter, för att stå stadigt och tro på sig själv.

Min dotter älskade berättelsen om vår hemliga kompis. Den var viktigare för henne än vad jag jobbade med eller hur långt jag hade cyklat på min mountainbike. Idag är hon 13 år. Kanske står hon en dag på ett mingel och frågar en främling:

– Hej, vem är du? Inte vad du jobbar med, utan vem är du – på riktigt?